Sida:Fortuna.djvu/179

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
181

som det påstods, att han hade litet pengar på sparbanken; men dem hade han alltid tänkt lemna efter sig åt Grete. Skulle han nu börja tära på dessa styfrar, återstod ingen annan utsigt för henne än fattigvården, när han gick bort. Han försökte ännu att trotsa, men i själfva verket satt han der darrande och väntade på sin dom.

»Nå», sade han så barskt han kunde, »skall jag vara maskinmästare eller inte?»

»Nej, ni skall inte vara maskinmästare», svarade Abraham lugnt.

Han kände, huru Grete, som satt bredvid honom, sjönk tillsammans; men Steffensen sprang upp och började svärja och dundra, som han brukade.

Abraham var fortfarande alldeles lugn och njöt af att se, huru scenen utvecklade sig alldeles som han hade tänkt. Nu ansåg han ögonblicket vara inne att säga det afgörande ordet:

»Kommer inte Steffensen ihåg, att jag lofvade att åta mig saken?»

Jo, det kom han ihåg, och gamle Steffensen var dum nog att tro det.

»Åh, det var inte så dumt ändå», svarade Abraham och smålog; »och då jag nu hade åtagit mig att hjälpa, så tänkte jag, det