var bäst att göra det grundligt. Det är ett tämligen hårdt arbete med de der maskinerna och farligt för hälsan om vintern, direkt från värmen ut i ur och skur — inte sant?»
»Det är ett hundgöra; men det är ändå ett lefvebröd.»
»Ja, lefvebröd! Det fins många slags lefvebröd, men när man blir gammal, gäller det att finna ett, som passar för krafterna och inte tar lifvet af en i förtid.»
Steffensen blef återigen osäker, gick ett par steg fram och spände skarpt ögonen i Abraham.
»Jag ville derför erbjuda er platsen som föreståndare för arbetareföreningens kryddbod.»
Steffensen studsade; hans första ingifvelse var att kasta sig ner och tacka för räddning från armod och elände.
Men det var bara en sekund eller två; det långa hatet till kapitalet, den ingrodda vanan att vara oförsonligt missnöjd låg för djupt i blodet. Han brummade blott något om, att man fick hålla till godo med hvad som helst, när man blifvit bortsparkad från sin plats.
Men i själfva verket var hans rörelse så stor, att han gick ut i köket, der han skramlade med koppar och ämbar. Det var en känd
