Sida:Fortuna.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
192

naturligt att modern rådde under den första tiden.

Blott med en tålde Clara att dela barnet: professorn fick komma in vid alla tider, och han blef otaliga gånger kallad uppför spiraltrappan, antingen till en rådplägning eller stundom bara för att farfar skulle få se, hur söt han var, lille Carsten i badbaljan.

Och modern och farfadern kunde sitta långa stunder öfver vaggan och le och beundra hvarje minsta muskelrörelse i det lilla ansigtet, hvari de upptäckte alla möjliga leenden, familjelikheter och intelligenta antydningar, medan barnet, uppriktigt sagdt, mest liknade en sjuk markatta.

Professorn var så upptagen af detta barn, att han sopade dammet af några medicinska skrifter och gaf sig till att repetera om barnsjukdomarna. Han var hans lust och glädje, denna lilla varelse, som skulle bära namnet; och när han i den djupa tystnaden midt i sin stora kontorslokal hörde ett aflägset ljud af barnskrik ofvanpå, då lutade han sig tillbaka i stolen och smålog mot Lyckans gudinna, som halft sväfvande räckte honom sin krans och smålog tillbaka. —

Äfven för sin väninna fru Fredrikke visade Clara stundom sitt barn, ty hon hade ej