Sida:Fortuna.djvu/189

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
191

sådant, så var det alltid sköterskan eller pigan eller någon annan, som hade gjort något galet eller dumt.

Detta barn var ett stycke af hennes egen skönhet, af hennes egen fullkomlighet; derför skulle det vara och växa upp som ett manligt sidostycke till henne, skulle en gång visa sig inne i sjelfva Kristiania för familjen, för väninnorna, för de försmådda balkavaljererna, för hela hufvudstaden ända upp till slottet, som Clara Meinhardts mästerstycke.

»Du tycks anse lille Carsten som din uteslutande egendom», sade Abraham godmodigt, när hon ej ville låta honom komma barnet nära.

»Ja, det gör jag verkligen.»

»Men jag då?» utropade Abraham leende. »Du behandlar mig alldeles som en utnött leksak.»

»Hvad är det för prat?»

»Der Mohr hat seine Pflicht gethan, der Mohr kann gehen.»

»Ja, det kan han visst, det», svarade Clara utan skymten af ett leende.

Men Abraham skrattade; han ville icke ta, det på allvar, han ville vara lycklig. Han både en son, som var hans, och han skulle nog få tag i gossen längre fram; det var så