Sida:Fortuna.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
194

värderade allt, som gick förloradt. Och efteråt kände hon sig, som om hon hade varit med om ett vanvettigt slöseri, hvilket hon själf måste försona genom att snåla snålheten ännu snålare.

Hon afundades sannerligen icke sin väninna; det måtte vara förskräckligt att stå i spetsen, för ett sådant hus. Ty fru Fredikke eftersträfvade egentligen icke att vara rik, att ega mycket, ej heller hyste hon någon bestämd fruktan för fattigdomens umbäranden och inskränkningar — hon behöfde i själfva verket så litet.

Hennes passion var medvetandet om, att alla de styfrar, som på något möjligt sätt kunde trilla in till henne — de kommo, och att icke en enda styfver trillade ifrån henne, som på något möjligt sätt kunde ha sparats.

Hon var en guldgrufva för sin man och beundrades mycket.

Nej, skulle hon missunna Clara Lövdahl något, var det snarare mannen; hans förnöjsamhet, den måste hon beundra.

När hon hörde, hvilken middagsmat den rike och bortskämde Abraham Lövdahl höll till godo med, måste hon tänka på sin man; han var minsann inte lätt att narra med uppvärmda qvarlefvor och dylikt.