Sida:Fortuna.djvu/193

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
195

Men så var det ju det, att Morten icke var stark, och dessutom behöfde han god och kraftig mat i sitt besvärliga kall. Det hade derför i komministerns hus utvecklat sig det bruket, att husfadern åt ur ett särskildt fat, medan frun, som för öfrigt nästan ej behöfde någon föda, hade något annat smått att peta i, som man ej egentligen kunde benämna med något bestämdt matnamn.

Så snart Clara kände sig fullkomligt kry igen, ville hon ha revanche för den långa, tråkiga och smärtfulla tiden; hon satte fart i det gamla huset, ja, i hela staden; hon lyckades tända en sällskaplighet och en feststämning, som spred sig åt alla håll och upplyste hela vintern med lysande baler, fackeltåg på isen, champagne och raketer.

Det var väl icke Clara Lövdahl ensam, som fick den tröga staden till att stå på hufvudet; men hon anslog den rätta tonen i det rätta ögonblicket, och hon fick svar af glädje och jubel från alla håll. Icke allenast hos de förnäma som Lövdahls, Withs, Garmans, utan också nedåt bland småfolket slogo de sig lösa denna vinter. Icke ett enda bekymradt ansigte syntes till, utom bankdirektör Christensens; och det ökade munterheten.

Det far stundom en sådan lössläpt ande