henne med att hitta på nya pikanta tillställningar.
Konsul With var också en värdefull medarbetare; hans specialitet var maskerad. Han hade garderob för en hel teater och var outtröttligt ifrig och beredvillig att låna ut, om han bara kunde få i gång en maskerad eller bara ett tarfligt divertissement med förklädningar.
Onda tungor påstodo, att detta konsulns svärmeri kom sig deraf, att det endast var under hans mästerliga förklädningar, som han kunde ha litet roligt om qvällen, emedan hans hustru — Strykbrädet kallad — skarpt höll ögonen på honom. Och det behöfdes, ty konsul Withs rykte var nästan värre än Marcussens.
Äfven Marcussen satte Clara fart i; det roade henne att hålla honom i en ständig förvirring. Från början lade han ej märke till henne annorlunda än i vördnadsfull beundran för principalens vackra hustru; men Clara gaf honom snart annat att tänka på.
Hon kände mycket väl till hans lif och visste, att han bland medelklassens damer i staden var oemotståndlig. Nu roade det henne, den fulländade damen från hufvudstaden, att fånga denna vackra, otympliga fisk, för att se
