genom små, afsides boende samlingar af menniskor, när de ha sofvit länge. En prins eller ett menageri sätter maskinen i gång, och så går det slag i slag med fester och bjudningar.
De, som ha slantar till öfverlopps, ta fram dem, och de, som inga ha, få med nöje låna; och det blir en elegans och riklighet, så att de öfverraskade köpmännen reqvirera både champagne och tjocka sidentyger från Hamburg.
Men den champagnen blir aldrig betald; och när en främmande kund många år efteråt faller i förvåning öfver att finna ett praktfullt sidentyg i en dammig, halftom butik, så svarar handelsmannen: »Ja, ser ni, det tyget är från prinstiden», och han skakar vemodigt sitt konkurstyngda hufvud.
Denna gång var det alltså fru Clara, som satte munterheten i gång; men hon hade också god hjälp. Först och främst i professorn, som tyckte, att just detta var la haute finance: baler, konserter och maskerader om qvällen, och stora omsättningar, massor af bref och expeditioner om förmiddagen på kontoret.
Han var med om alla förlustelser och var själf den, som uppeggade Clara och hjälpte
