»Jo, det var just det du menade; jag såg det på dig.»
Abraham Lövdahl hade varit gift i snart två år; det var ej längre sådana saker han disputerade om, och han ämnade i tysthet ta i tu med sin tidning.
Men nu ville Clara just veta besked, hon begärde, att han skulle förklara, hvad han menade med sina insinuationer, med att så der kasta sig öfver henne med förebråelser och —
»Nå nå, Clara! Svara mig: tycker du verkligen, att Marcussen är comme il faut?»
»Han är vacker, mycket vackrare än du.»
»Hvar och en har sin smak», svarade Abraham muntert; han visste mycket väl, att han var tillräckligt vacker, och att hon endast sade det för att reta honom; »men tycker du att han är fin?»
»Åh ja, hvad det beträffar, så känner jag flere äkta män, som kunde lära sig artighet mot damerna af herr Marcussen».
»Tror du, att dessa galanta hundkonster skulle klä en äkta man?»
»Du kunde ju försöka. Men nu vill jag veta, hvad du har att förebrå mig gentemot Marcussen.»
»Hans rykte —»
