Sida:Fortuna.djvu/198

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
200

»— känner jag till; de fleste män ha ett tämligen medtaget rykte; vill du kanske kasta den första stenen?»

»Jag vill inte alls tala om mig själf, men det förvånar mig, att du, Clara, som verkligen ser så skarpt, när du vill — att du inte märker den inre råhet, som skiner igenom Marcussen från topp till tå?»

»Du är svartsjuk — jo, det är du —»

»Nej då, jag är inte alls svartsjuk!»

»Tror du inte, att jag, som du själf säger, ser så skarpt, kan se svartsjukan gnistra ur dina ögon! Det är också ett vackert drag af dig! Kommer du ihåg den tid, då du talade i hög ton om lika — berättigande, om samma fordringar på mannen som på qvinnan, om ömsesidig tillit —»

»Nå ja, än sedan då?»

»Än sedan? Jo, du är en fin eman — emancipist!» utropade fru Clara; »du är inte en bit bättre än alla andra gemena karlar, och så fordrar du af din hustru —»

»Hvad menar du, Clara? Jag?»

Då vände hon sig rakt emot honom, och hennes vackra blåa ögon blefvo kalla som glas.

»Grete Steffensen», sade hon halfhögt.

Abraham ryckte till vid detta namn, och hon begagnade sig genast deraf: