»Ja, du ser, att jag har reda på det; du tycker kanske det klär dig att komma fram med din afskyvärda och ogrundade svartsjuka, när du själf har sådant på ditt samvete.»
»Men är du då alldeles tokig, Clara! Det är ju en stackars blind flicka —»
»Ja, blind måste hon också vara —»
»— för att bli intagen i mig?» ifylde Abraham och kunde ej låta bli att skratta.
»Det var alldeles inte det jag menade», svarade Clara och vände sig bort; ty det var det hon menade, men hon hejdade sig, emedan hon kände, att det var för mycket tokigt.
Emellertid återvann hon snart sin säkerhet och i det hon gick förbi honom, sade hon med sin mors röst:
»Hur det än må vara, så undanber jag mig din svartsjuka; sköt du dig själf, så skall jag nog sköta mig; god natt! —»
Efter detta samtal blef Abraham rädd för att prat och onda tungor kunde förstöra hans förhållande till Grete; och hon var alldeles oumbärlig för honom. Småningom hade hans kärlek glidit bort från Clara; han hade ju snart insett, att det var omöjligt att bevara det svärmeri, hvarmed han från början hade älskat henne, och om han ännu ej var fullkomligt medveten om, huru fjärran från
