Sida:Fortuna.djvu/217

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
219

Bankdirektör Christensen satt tyst; och den åsigten utbredde sig bland de församlade, att missnöjet ryckte fram under hans beskydd; var det ej tillräckligt kändt, att han hatade Lövdahl? Alltså blef man modigare; det såg ut att bli en stormig sammankomst.

Christensen lät dem komma långt, innan han reste sig. Men då föll han de förbluffade missnöjda i ryggen med ett föredrag så öfverlägset, så tillitsfullt och öppet, att den upprörda bolagsstämman plötsligt blef som en leende sjö, hvari den återvalda direktionen tryggt kunde spegla sig.

Derefter anträdde bankdirektören åter sin vanliga resa till Carlsbad och tog sin näsa med sig; han visste nu, huru det skulle gå hemma.

Men han hade ej den uppfattningen af sitt kall, att han var den, som skulle varna och förebygga. Då han hade ordnat sina egna affärer och efter förmåga betryggat sin dyrbara bank mot de olyckor, han vädrade, var det med lugnt sinne han såg sina kära medborgare ruinera sig, och han väntade lugnt på det ögonblick, då han skulle stå ensam upprätt, medan rundt omkring de fallna och vacklande skulle tigga om hans hjälp.

Carsten Lövdahl andades ut efter denna