Sida:Fortuna.djvu/232

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
234

förtviflan, började prata och prata och prata, som om det gälde lifvet att få tungan i gång.

Och stoffet, så rikligt det än var, räckte snart icke till. Man hade ej nog med att följa händelserna, som nu föllo slag i slag, utan man skyndade långt förut med spådomar och antydningar, och det var som om de icke fingo lugn, förr än den svartaste förtviflan var uppnådd för alla.

Några, togo det på det sättet, att de gräfde fram alla Clara Lövdahls sidenklädningar och förargade sig öfver hvar och en särskildt, för att derefter uppfriska sig med den tanken, att nu egde hon icke en tråd på sin kropp, om det skulle gå strängt och rättvist till.

Andra sutto mera beskedligt och utmålade för hvarandra, huru de måtte känna sig, dessa menniskor, som hade varit så ofantligt rika och som nu bokstafligen voro bragta till tiggarestafven, ruinerade, på bar backe.

Andra åter kunde ej få någon ro för dessa millioner, som gått förlorade; hvem hade fått dem, någonstädes måste de ju vara; men hvart tusan hade denna massa pengar tagit vägen? Det skulle de ha lust att veta.

Och så var det äfven medlidande, men det var mycket blandadt, och mången liten borgare, som hade gått fri under de storas fall,