Sida:Fortuna.djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
233

och för öfrigt gemensamma förbindelser. Men förskräckelsen var öfver all beskrifning, då han stöp, gamle Jörgen Kruse!

Icke blott derför att han ansågs för att vara stenrik, hvilket han också var; men en sådan liten försigtig hökare, om hvilken ingen menniska trodde, att han någonsin vågade 10 kronor på något osäkert — att han nu visade sig invecklad i alla Lövdahls mest förtviflade affärer med en borgensförbindelse, som slukade allt hvad han egde och kanske mera till — ja, då detta blef bekant, var gränsen uppnådd, och man blef alldeles slapp af förskräckelse.

Och med Kruse trängde eländet långt utanför staden, ty han var böndernas handelsman, och skulle nu alla hans förskott och fordringar indrifvas med inkasserarefart af ett konkursbo, måste många gå från hus och hem under dessa svåra tider.

Medan den stora olyckan sålunda i all tysthet åt sig vida omkring som en brand i en torfmosse, larmade sqvallrets ofantliga maskin och väfde sin brokiga väf af elakhet och skadeglädje.

Det länge magasinerade begäret kastade sig nu öfver det rikliga stoffet med en ursinnig aptit; och hvarenda menniska, som ej var så personligen berörd, att hon satt i stum