Sida:Fortuna.djvu/237

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
239

förödmjukelsen midt framför hans ögon så lågande nära, att han höll handen för.

Han hade kämpat med sin hustru; de oundkomliga ögonen hade varit der, hade borrat sig i honom; och besegrad för sista gången uppgaf han kampen och gladde sig fegt öfver, att dessa ögon voro lyckta.

Men det fans andra ögon, som han skulle stå för: Abraham, Christensen, Clara — och hela den härskara, hvars pengar han hade skingrat för alla vindar; huru — huru skulle han bära det? På hvilket sätt var det öfver hufvud möjligt att öfverlefva sådant?

Något ville liksom draga tankarna bort mot en utväg, men han stängde genast; det ville han icke.

Och åter började de strömma in öfver honom, alla skammens och förödmjukelsens detaljer. Det började långt borta som en liten boll, som rullade emot honom, ökades och ökades, tills allt var samladt i en ofantligt stor vält, som rullade öfver honom och krossade honom, så att han blef alldeles platt.

Eller månne det ej kunde vara möjligt att hålla hufvudet högt? Han var ju alltid professor Lövdahl, vetenskapsmannen, universitetsläraren; han hade lidit skeppsbrott här bland dessa krämare — nåja, han var icke