Sida:Fortuna.djvu/238

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
240

längre rik, men han var något mera än en penningkarl.

Åh nej, det gick nog inte an att bära hufvudet högt. Snarare måste han böja sig så mycket som möjligt för att komma någorlunda igenom. Det var alltför mycket i hans sista transaktioner, som både kreditorer och öfverheten måste se med de allra blindaste ögon, om det skulle gå. Hans ställning var nog icke sådan, att det skulle ta sig bra ut, om han rätade på sig; han vred sig, men ner — ner måste han.

Att låta trampa ihjäl sig! Att ligga för Christensens fötter utan spår till makt, utan annan kraft, utan annan uppsyn hela sitt lif efter detta än att som en hund ta emot stryk och slicka handen till tack!

Och så låg der ju ändå ett vapen alldeles till hands, ett vapen, som han till och med på visst sätt hade öfvat sig i att använda på den senare tiden.

Professor Lövdahl kände sin tid och sitt samhälle. Han visste, att i denna tid och i detta samhälle, der kristendom faktiskt icke finnes till, men der allt beror på att det icke talas om, der all kraft är riktad på att hålla öppenhjärtigheten nere, så att ej hela denna oerhörda humbug med att de alla äro kristna