Sida:Fortuna.djvu/241

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
243

straffas — nej, ni skall bara skaffa mig mina pengar tillbaka.»

Professorn hade några sekunder varit förlamad; nu lyfte han sin hvita hand, smålog vemodigt och svarade:

»Min käre pastor Kruse! Ni vet själf, att jag i detta ögonblick tyvärr icke är i stånd till att skaffa er dessa pengar. Men jag skall göra något annat för er — något, som kanske kan vara väl så godt och gagneligt för er.»

»Hvad är det? Skynda er! Ni vet en utväg! Åh, Gud vare lofvad!»

Morten Kruse darrade i hela kroppen; det fans ännu hopp, denne store man, för hvilken han hade haft ett så blindt förtroende, han hade kanske ännu en hjälp — en hjälp för honom ensam.

Professorn lade faderligt sin band på hans axel och sade:

»Jag skall bedja Jesus, att han hjälper er.»

Presten tumlade baklänges, som om de hade slagit honom med detta namn i ansigtet; de begge männen stodo orörligt stilla och höllo hvarandra fast i ögonen; den gemensamma hemligheten band dem, hvem hade rättighet att säga ordet till den andre? Den ene hade icke ett ord att säga den andre, och prestens blick gled först bort; han tog sin hatt och vacklade ut.