gudliga sammankomster; hvarför, om icke just derför att han hade haft ett oklart behof af en utväg, allt sedan den stora olyckans möjlighet började klarna för honom.
Om han nu, en gammal nedböjd man, sammanknäpte sina händer: Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare Herrens namn!
Ja, Abraham var det värst med; men de andra skulle han rå på, det kände han. Och ändå slutade det icke med att han medvetet valde att bli hycklare; men den lilla bakdörren i panelningen rycktes upp och komministern störtade in.
Han sprang rakt på professorn, krithvit i ansigtet, perlande af kallsvett
»Mina pengar — mina pengar!» ropade han hest.
Professorn hade rest sig och höll sig fast vid fönsterkarmen; hans läppar darrade och hans ögon fäste sig stelt på prestens förvridna ansigte, men han kunde icke tala.
»Min far är ruinerad, jag vet det! Men mina pengar? Fredrikkes pengar? De äro i behåll, inte sant? — Naturligtvis! Låt mig få dem genast.»
»Hvad? Ni har dem inte? De äro borta — förlorade — försvunna! O förskräckliga menniska! Ni har bedragit oss! Ni skall
