upplagd än i dag; men han miste ändå nästan andedrägten, så vacker var hon, och hans ögon flammade ett ögonblick, så att till och med Clara, som icke var rädd af sig, måste se bort.
»Kom och sätt er, Marcussen! Det är så länge sedan —»
De satte sig i hennes lilla soffa under den oundgängliga solfjäderspalmen; och lik en god jagthund, som föres på spåret, var Marcussen genast med, glömde all dagens sorg, beredd och i spänd väntan: skulle det ändå bli något af med detta grannlåtsfruntimmer, som han så länge hade vädrat omkring?
»Men först måste ni berätta mig, hvad som har händt på kontoret idag? Mina jungfrur påstå, att der är något på färde?»
Ja, var det då inte också tusan! Marcussen kom på hufvudet ut ur sina påbörjade drömmar; han svor till och for upp ur soffan och glömde alldeles sina fina manér.
»Hvad går åt er, herr Marcussen? Hvarför rycker ni i mina blommor? Låt bli det och kom hit och tala om hvad som står på; förmodligen en af edra egna historier, midt i kontorslokalen — hvad?»
»Nej, fan också!» utbrast Marcussen, »denna gång är det ingen af mina historier — om det bara vore det! Nej, frun, det är värre —
