Sida:Fortuna.djvu/245

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
247

Ah, tusen gånger värre. Och ni kan tro mig, det gör mig så innerligen ondt både om professorn och er — ja, kandidaten också —»

»Herre Gud, Marcussen, gråter ni? Hvad är det då? Svara!»

»Ja, det tjänar ju till ingenting att söka dölja det för er; vi ha stoppat.»

»Stoppat? Hvem? Hvad? Jag förstår inte ett ord!»

»Affären — firman — Carsten Lövdahl har stoppat.»

Fru Clara utstötte ett skrik, som dref Marcussen på dörren; det var det enda sak, han absolut icke kunde stå ut med: qvinnor som skreko.

Pigorna kommo instörtande; frun låg på soffan i kramp, eller hvad det var, och var alldeles från vettet.

Professorn ville icke komma upp; han gaf order att det skulle skickas bud efter doktor Bentzen.

Den första känslan hos Clara, då besinningen någorlunda återvände, var raseri mot dem, som hade dragit detta öfver henne; icke så mycket mot professorn, ty han imponerade alltid på henne.

Men Abraham! Den stackaren till man!