Sida:Fortuna.djvu/246

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
248

Således var han ieke en gång rik! Hon var bedragen, lurad!

Och hennes klädningar! Hennes smycken! Hvad? Sålde de icke sådana saker, när någon »stoppade»? Jo, det visste hon! Men hennes? Min Gud, hon kunde bli galen; skulle hon börja att bli tarflig, spara i kapp med Fredrikke på fullt allvar? Det var inte möjligt — det var galenskap!

Ett telegram lemnades frun; hon slängde det ifrån sig, det var naturligtvis från Abraham! Det skulle väl vara tröst, men hon ville ej tröstas, allra minst af honom; hon ville icke läsa telegrammet — alldeles icke.

Men ett försegladt telegram är ej så lätt att låta ligga; och då fru Clara ett par gånger hade passerat det, under det hon rände af och an i rummet, vridande sina händer, slet hon upp det.

Det var från hennes far och lydde sålunda: »Godt mod! Med klokhet, försigtighet kan mycket räddas; skrifver vidare.»

En stråle af hopp! Allt var icke förloradt! Aldrig hade hon vetat, att hon höll så mycket af sin far som i detta ögonblick.

Mycket kunde räddas — räddas? Clara hade plötsligt blifvit stark, företagsam, beslutsam.