fantiserat om, när han tänkte sig längre fram i gossens barndom. Lille Carsten skulle gå ut i verlden som son till en man, hvilken icke hade betalat sin skuld.
Det var egentligen första gången lifvet tog ett sådant tag i honom, att han kände sig hänvisad endast till sig själf. Eljest hade han alltid haft sin ärfda plats bland de säkra; i detta ögonblick kände han sig utan ryggstöd ansvarig för en son, som skulle fram i verlden och som ej hade annat att lita på än sin far.
Men från denna tanke strömmade en förunderlig kraft. Nu var det visst ändtligen kommet, det stora tillfället, då Abraham Lövdahl skulle visa hvad han dugde till, när uppgiften var tillräckligt stor för hans vilja.
Ja, nu var omsider hans tid kommen. Grete skulle bli glad; till och med Clara skulle lära sig inse hans värde. Men först ut ur detta köpmansyrke! Helt och hållet bort från det alltsamman, det hade varit en förbannelse för dem alla, nu insåg han det. Låt kreditorerna ta hvad som finnes, och sedan med tomma händer till ett nytt lif i anspråkslöst arbete.
Denna tanke gjorde honom så varm om kinden, att han måste öppna det lilla fönstret, för att friska upp sig med det salta skummet,
