Abraham Knorr Lövdahl hade naturligtvis blifvit försatt i konkurs på samma gång som Carsten Lövdahl, men sonens bo var ju i själfva verket en löjlighet; han var medansvarig i nästan hela firmans skuld, eftersom hans namn användts på alla växlar den sista tiden; och så egde han faktiskt ej annat än sina möbler.
Den i lagen föreskrifna uppskrifningsakten ofvanpå hos de unga fick derför nästan en anstrykning af humor. Antingen kreditorerna fingo 1/2 eller 1/4 procent af detta bo, var verkligen alldeles likgiltigt, så ofantligt stor som underbalansen var. Och borgmästarens biträde gick dessutom och vred sig gent emot fru Clara, som absolut ville följa honom från rum till rum för att öppna alla dörrar och skåp och visa honom hvad der fans att skrifva upp.
Det var få veckor sedan han hade dansat med henne i samma rum som en liten anspråkslös gäst, och nu skulle han räkna hennes téskedar! Det var verkligen mera än man kunde begära af en ung väluppfostrad juris kandidat; och borgmästaren själf gick ju aldrig på en sådan förrättning.
Derför blef det nog en tämligen bristfällig förteckning; och då auktionen hölls, gaf
