Sida:Fortuna.djvu/252

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
254

huru han skulle möta sin sons ögon. Var det ej antagligt, att Abraham med sitt häftiga sinne skulle komma stormande med förebråelser för att hans lif var förspildt, hans framtid. hans namn, hans ära — allt draget ner i faderns ruin.

Det var ingenting att svara på allt detta, alldeles intet, ty det var sant allsamman.

Han hade själf från början uppfostrat denne son till fullständig osjälfständighet och beundran; ända till det sista hade han dolt allt hvad som i Abrahams ögon kunde kasta den minsta skugga öfver honom; och nu! nu visste han ingen skugga, der han kunde krypa in och gömma sig.

Fru Clara var också rädd för Abraham, men på ett annat sätt; äfven hon kände hans sinne, men hon vidtog i tid sina mått och steg. Det hon fruktade var, att Abraham med sin vanliga böjelse för öfverdrift skulle uppge alltsamman, kasta allt i kreditorerna och göra rent hus. Hon visste så väl, att han alldeles icke ville vara med om att rädda hvad som räddas kunde, och derför emotsåg hon hans hemkomst med stor ängslan; han var i stånd till att förstöra hela hennes verk — det samma hade också stått i ett bref från assessor Meinhardt.