Sida:Fortuna.djvu/255

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
257

och allt det försvunna kunde komma ner igen från vinden — men en sak i sender, med mellanrum.

Då de hörde honom i förstugan, började professorn darra, så att han måste lägga tidningen ifrån sig, men Clara reste sig och sprang emot sin man i matsalen.

Så hade Abraham aldrig blifvit mottagen af sin hustru, och han hade inom sig befarat något helt annat. Från det han fick veta olyckan, hade han försökt tänka minst på Clara; hon var väl efter hans beräkning alldeles förkrossad, full af klagan, kanske af förebråelser.

Och nu skyndade hon honom till mötes kärleksfull, frimodig, nästan glad! Men så besynnerligt främmande i den svarta ogarnerade ylleklädningen, och ändå så nätt och söt, som om tarflighet just vore det, som klädde henne allra bäst.

Han blef helt varm och förtrollad af henne; och då han sedan mötte fadern, som väntade med skälfvande mun, en böjd gubbe, kastade han sig i hans armar:

»Pappa! Stackars pappa! Hvad du har haft det svårt!»

»Kan du förlåta mig, Abraham?»

»Tala inte så, pappa! Låt oss alla

Fortuna.17