Sida:Fortuna.djvu/257

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
259

jag trodde du skulle tycka bäst om, att ingenting togs undan —»

»Naturligtvis, kära Clara; jag är så glad för att du är så modig och oförfärad; det var alldeles riktigt af dig och — skall jag erkänna det? — mer än jag hade väntat af dig.»

»Ja,» svarade hon med ett undergifvet leende, »jag vet tyvärr alltför väl, att du har mycket låga tankar om mig och alltid tror, att jag helt och hållet uppgår i bjäfs och —»

»Nej, visst inte, det har jag aldrig trott; och har jag någonsin gjort dig orätt i mina tankar, så förlåt mig nu!»

Nu kom lilla Carsten in för att säga godnatt, i sitt sängtäcke, sömnig och söt, och sedan satte de sig till bords i en treflig vrå borta vid kakelugnen.

»Ja, du ser, Abraham, att vi ha inte annat än bröd och smör — och en bit ost med anledning af din hemkomst».

»Det är förträffligt, Clara! Jag kunde inte ha önskat mig det bättre,» och han böjde sig ned för att kyssa hennes hand.

»Men du ser dig så besynnerligt omkring — Hvad saknar du?»

»Är också — mammas sybord —? Var det nödvändigt?»

»Du vill väl inte, att jag skulle ha