Men du kan väl förstå, att det här med arbetarne förstör mer än halfva mitt lif.»
Abraham tog medvetslöst emot hans hand, men det var klart, att han ännu var som förlamad. Kruse lät honom vara i fred och gick under tiden af och an i rummet.
Efter en lång tystnad sade Abraham:
»Hvad skall jag göra?»
»Det kommer an på hvad du kan göra.»
»Kan?»
»Hvad du har kraft och mod till.»
»Du tror då väl inte, att jag vill göra mig delaktig —» han kom ej längre, ty han stannade inför sin väns ögon och ett leende, som han kände till, halft vemodigt, halft föraktligt; och Abraham kände detta leende svida i sitt hjärta.
Det var sant; han hade hvarken mod eller kraft till att bryta sig lös från de andra, till att säga öppet och högt: Se här! Detta har min far gjort, detta har min hustru gjort, och detta har jag själf gjort — straffa oss, om det så skall vara, men låt oss sedan få gå med försoning till ett nytt lif.
Det kunde han icke; han visste det själf.
Skamfull och utan att se upp lomade han ut, och Peder Kruse stängde dörren efter honom.
