Sida:Fortuna.djvu/263

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
265

Blott en tanke fans det i hans hufvud, ett namn på hans läppar; han gick raka vägen för att träffa Grete.

Han hade genom de tysta, folktomma gatorna kommit så långt, att det icke fans gaslyktor. Längs med kanten af vägen voro stora stenar nedsatta, och djupt nere hörde han det tunga draget af böljorna, som lyfte sig upp mot berget och ramlade ner igen, sugande och slitande i den sega tången.

Abraham stannade, gick tillbaka till den sista gaslyktan, för att se på sitt ur.

Klockan var öfver 10.

Grete hade väl gått till sängs, men det gjorde ingenting, han villle bara sitta vid sängen, hålla hennes hand och höra denna röst, i hvilken det hvarken fans svek eller tvifvel.

Men i det han vände sig om för att gå längre ut i mörkret, hörde han sitt namn ropas och en svartklädd dam kom fram från skuggan vid kyrkogårdsporten och skyndade emot honom.

»Gå inte! Jag ber er, Abraham! Jag ber er så vackert för lille Marius’ skull! Gå inte ensam ut i mörkret.»

»Men kära fru Gottwald, hvarför skall jag inte gå?»