Sida:Fortuna.djvu/265

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
267

nöd, och vi voro ju begge mödrar! Var det inte förskräckligt fegt af mig? Och så dog hon samma natt.»

»Dog? Var det den sista natten? Hvar dog hon?»

»Din mor dog i sin säng», svarade fru Gottwald fast; »men då jag nu i qväll kom der uppifrån Marius och just gick och tänkte på dig och de dina i denna stora olycka — ja, det var isynnerhet på dig jag tänkte, Abraham! — så ser jag framför mig ditt ansigte, så likt hennes; du tog fram ditt ur och stirrade derpå upp i gasljuset — ja, förstår du då inte, att jag blef orolig för att du gick ensam i förtviflan?»

»Men min mor! Tror ni då, fru Gottwald, tror ni att min mor —»

»Jag hvarken tror eller vet någonting, men menniskor, som äro olyckliga, skall man inte låta gå i mörkret; kom och följ mig till staden.»

Hon tog hans arm, och de gingo tysta inåt.

»Var min mor olycklig?»

»Hvad vet jag? Hvad vet den ena menniskan om den andra? Göra vi annat än bedraga hvarandra? Några af elakhet, andra af välmening. Jag kände henne dessutom inte