Sida:Fortuna.djvu/266

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
268

så noga; men hon var visst en ovanlig qvinna, och just derför —»

»Derför, säger ni?»

»Ja, käre Abraham, derför var hon väl inte lycklig; det brukar vara så.»

Han måste lofva henne att icke gå dit ut men han frågade ej efter sitt löfte: det var honom omöjligt att gå hem, och det var ingen fara för honom. Han tänkte hvarken på att hoppa i sjön eller skjuta sig.

Och ändå måste han stanna och lyssna efter det hemlighetsfulla sqvalpet af böljan der nere i den mörka fjorden, der ljusen från staden kommo hoppande fram emot honom i strimmor af små glimtar. Var det på denna mörka väg, som hans mor hade tänkt lemna lifvet? Hade hon gått frivilligt? Hvad skulle han tro?

Han genomgick sina minnen från den tiden; aldrig hade han anat, att hans mor var olycklig; först nu mindes han, huru besynnerligt tungt hon kunde säga; »stackars lille Abraham!»

Men fans det en olycka i hennes lif, så måste den på ett eller annat sätt stå i förbindelse med hennes äktenskap, och det var det förfärliga för Abraham, att allt i dag samlade sig så öfverväldigande, för att krossa