Sida:Fortuna.djvu/277

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
279

Ni har förlorat er son, tag min i stället; vi ska’ ega honom tillsamman, vi två.»

Fru Grottwald både grät och skrattade; det kom så oförberedt; men den gamla tvingade henne likväl till att följa med dit upp och dricka té. I trappan fick fru Gottwald emellertid betänkligheter och ville vända om, men så kom det just till all lycka en herre nerifrån, och då denne visade sig vara Peder, ansåg fru Kruse det som en säker fingervisning och lugnade sig med, att nu skulle »de unga» nog finna hvarandra.

Hennes bekymmer för den andre sonen voro af en annan art, och der hade hon mindre hopp. I morgon ville hon pröfva honom. Han skulle predika öfver hennes text: Hafver ej guld, ej silfver, ej koppar i edra bälten; Fredrikke hade talat om det; Morten ansåg det som sin pligt att just i denna tid gå strängt till rätta med Mammonsdyrkarne.

Fru Kruse ville ej bry sig så mycket om orden; så vältalig som prosten Sparre var ju Morten inte. Men han var hennes son, hon kände hvarje ljud i honom, hon skulle nog höra, om han hade fått den rätta andan.

Det var den 22:dra söndagen efter Trefaldighet, i öfvergången till full vinter. Vädret var bistert och genomträngande kallt utan