hade en ofrivillig elegans, som nästan var rörande.
Med hatten i handen, det hvita hufvudet litet åt sidan och ett småleende, som bad alla om förlåtelse — så gick Carsten Lövdahl vid hennes sida.
Fru Clara höll honom under den venstra armen, men med den högra stödde han sig mot tiggarestafven — alla kunde se den, den var af brunt rör med elfenbenshandtag.
Qvinnorna taxerade Clara. Ja, visst var hon tarfligare, mycket tarfligare än förr; likväl var det, när man såg noga efter, något som retade en hos henne: riktigt knäckt var hon alls icke!
Men professorn var söt; tänk, nästan alldeles hvit i hufvudet! Och så han tog det! Ödmjukt — gudsförtröstande — uppbyggligt för hela församlingen,
Männen anstälde helst betraktelser öfver det ackord på 50 procent, som det sades att Christensen ville skaffa Lövdahl, och på de många skamliga transaktioner, som sades ha blifvit upptäckta af konkursboets utredningsmän. Det var i själfva verket alldeles på tok; hvar och en tyckte för sig, att det var alldeles för mycket på tok, att sådant kunde få gå för sig opåtaldt; öfverheten, från och
