Sida:Fortuna.djvu/280

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
282

med amtmannen och ända ner, visste mycket väl af det, men hvilken enskild man hade mod och makt till att tvinga denna öfverhet att se hvad den på. inga vilkor ville se?

De få, som ännu stodo, tillhörde själfva »ringen»; och magistraten, advokaterna, utredningsmännen och de qvarblifna penningmännen slöto kedjan fastare än någonsin; och fastän alla menniskor på tu man hand och i förtroende voro ense om, att det var alldeles oförsvarligt, som det gick, så var det dock ej möjligt att upptäcka annat än att allt bedrefs med det mest samvetsgranna iakttagande af lagens föreskrifter.

Sådana tankar följde Clara och professorn uppåt kyrkgolfvet; och så ifrigt följde ögonen med, att det var först efteråt som församlingen gaf akt på, att det gick någon bakom dem.

Det var Abraham.

Det finnes sorger — isynnerhet sådana, som dra med sig skam — som det tycks alldeles omöjligt att fortsätta lifvet med. Hela eftermiddagen och natten kännes det, som om du måste dö, innan ljuset kommer igen.

Och när morgonen kommer, känner du, att det ändå är lif i dig; du måste ta på dig kläderna, borsta ditt hår; och du måste äta.

Om qvällen säger du: hur är det möjligt, att jag har lefvat en hel dag med detta på mig?