Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
285
predikan om de tio tusende talenterna, om den onda makt pengarna ha bland oss, om mammon och liljorna på marken, och som grundmotiv återkom detta språk: hafver ej guld, ej silfver, ej koppar i edra bälten.
Då reste sig midt under predikan en liten figur på qvinnosidan.
Det var fru Kruse — ja, sannerligen var det inte fru Kruse!
Hon höll ej näsduken för munnen! Hon blödde ej näsblod, hon skulle ej kräkas, ty hon var icke det minsta blek. Tvärtom såg hon frisk och kraftfull ut, der hon banade sig väg mellan damerna, som af förfäran glömde att ge rum.
Då fru Kruse ändtligen kom ut på midtgången, rättade hon lugnt på sin kappa och gick derpå nedåt med sina små säkra gumsteg, nedåt den långa midtgången och ut ur kyrkan.
Slut.
