Sida:Fortuna.djvu/282

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
284

låg framför honom i dystra, gråa höstfärger. Minnen ville upp, ögon ville fram. Men han undgick dem nästan utan kamp; det bet ej längre på honom.

Och medan han gick bakom sin far och sin hustru, spottade han sig själf i ansigtet och ropade inom sig till sig själf:

»Se ödmjuk ut — se ödmjuk ut, din hund, der du går!»

Hvad han såg inbunden och gemen ut! Der fans icke en, som trodde på honom. Qvinnor och män följde honom med onda ögon — han, som hade bedragit de fattiga arbetarne på deras stackars styfrar.

Men der kom Christensen, bankdirektören och frun i en ny, tung sidenkappa från Hamburg! Herre Gud, det gjorde riktigt godt att se menniskor, som ännu hade råd till siden!

Fru Christensen smålog rörd: silfret stod på sin plats och den dumma inskriptionen var bortskrapad.

Bankdirektörens min betydde: tillbed mig icke!

Men han kunde ej hindra det; han var deras hopp och tillflykt, ingen enda menniska hade mod att minnas hans sista besynnerliga uppträdande på Fortunas bolagsstämma.

Och så började Morten Kruse sin