Sida:Fortuna.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
38

stack näsan ända in i håret på den slamsiga Lina With?»

»Vi sutto inte bakom pianot.»

»Åh, det syntes minsann inte mycket af er, men af ert skratt kunde man mycket väl förstå, hvad slags ämnen ni afhandlade. Och då jag sedan närmade mig, derför att jag skämdes på dina vägnar, och vänligt och förekommande sade något om hennes klädning —»

»Ja, du sade, att du tyckte inte om den gröna färgen —»

»Så svarade hon ytterst inpertinent: den är blå, min fru! Och du, hvad gjorde du?»

»Jag sade visst också, att den var blå, ty blå var den.»

»Den var grön, hör du! Butelj-, spenatgrön var den! Men det är för resten alldeles det samma. Du kan inte tänka dig, huru fullkomligt likgiltigt det är mig, antingen den menniskan sveper in sina knotor i grönt eller blått; men det karaktäristiska, det elaka hos dig, det är, att till och med i de obetydligaste och mest likgiltiga frågor går du genast öfver till motpartiet, aldrig kan du hjälpa mig —»

»Nej, men söta Clara, när nu klädningen föreföll mig vara blå —»

»Hvarför tror du att den föreföll dig blå, om inte derför att den otäcka Lina With sade