Sida:Fortuna.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
39

det; strax höll du naturligtvis med henne, men jag, din egen hustru —»

»Tycker du verkligen, att Lina With kan vara farlig —»

»Åh, det är alldeles det samma med alla; alla föredrar du framför mig; jag är ensam bland alla dessa främmande, och du, som borde stödja mig, du lemnar mig lumpet i sticket för — för — för —» Hon snyftade så häftigt, att rösten nekade henne sin tjänst, och hon störtade ut ur rummet.

Abraham sprang efter; men vid dörren till sängkammaren gjorde han en svängning och tände sig en cigarr; han vandrade af och an i de supéqvafva rummen; han tänkte på sitt äktenskap och sin hustru, sitt lif, sådant det hade glidit fram med honom i lycka och solsken utan stötar; en och annan gång stannade han framför en spegel och betraktade sig själf, halft förundrad.

Var det verkligen han, som hade upplefvat detta; var det han, som ej hade uträttat mera; detta lif, som hängde så löst omkring honom och var så meninglöst — var det hans?

Visserligen hade den första, friska ungdomligheten hastigt blifvit plockad af honom; men sedan hade han dock kommit in i så mycken modern läsning, att han snart kommit under fund med, att det ej förhöll sig alldeles