flyttade in i salen, när hon kunde undvaras i kryddboden.
Men sedan var denna lilla oregelmässighet glömd af nästan alla; hon trälade och arbetade tillsammans med mannen, och då de ändtligen hade stretat uppför den branta backen, som leder från ingenting till något, sade Jörgen Kruse: »Ja, tack nu för hjelpen, Amalie Katrine. Sätt dig inne i salen och hvila dig.»
Sedan kommo de goda dagarna, och så kom Morten till verlden; det var derför han var så fet.
De goda dagarna använde fru Kruse till att lära sig ett och annat; och om det än alltid blef smått med lärdomen, så fick hon likväl så stor respekt för den, att hon dref igenom, att begge sönerna skulle studera.
Med den förste lät Jörgen det gå utan synnerligt motstånd; Peder var spenslig och blek och hade smak för läsning. Men då Morten vid tolf års ålder skulle öfver till latinlinien, försökte han att slå ett litet slag.
Morten var tjock och tvär och lekte aldrig annat än kryddbod; han förlorade aldrig så mycket som en kopparslant och innan det blef bestämdt att han skulle studera — ty det blef bestämdt, Jörgen kunde icke stå på sig, när Amalie Katrine bredde på med de många
