Sida:Fortuna.djvu/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
7

Det kom helt naturligt, eftersom fru Meinhardt ville det; och Abraham var lycklig öfver alla gränser.

Hans fästmö var visst också lycklig; men Clara var klen, det var mot slutet af vintern de blefvo förlofvade, och hon var så utdansad, att hon nästan icke hängde ihop.

Clara Meinhardt var skönheten i huset; de tre andra systrarna voro också vackra, men Clara, det var skönheten, det sade mamma också.

Abraham Lövdahl var det bästa förhandenvarande partiet, fast han ju var fasligt ung; men fru Meinhardt tyckte, att det var så poetiskt, när herrarne gifte sig unga, sedan blefvo de då sannerligen så urlakade — —

Medicin var derför ej något fack för honom, det tog alldeles för lång tid.

Men Abraham hade börjat; och det hade alltid varit hans tanke att välja den vetenskap, i hvilken hans far hade förvärfvat sig ett så stort namn — ja, Abraham drömde till och med om att fortsätta faderns verk och egna sig åt ögonsjukdomarna som specialitet.

Professor Lövdahl hade också alltid ansett det som en själfklar sak, att hans son skulle bli läkare.