gråa skollifvet i tvång och enformighet till denna gyllne frihet bland idel främmande — det berusade honom som vin.
All den glans, hvari studentlifvet från fjärran hade lyst emot honom under skoltimmarnas släp och tråk, hade nu sänkt sig ner öfver hans eget lif; och han kände ej den jord, han trampade på, utan sväfvade med en vän under hvardera armen högt uppe i ett ljus af fagra ord och exalterade rörelser.
Tills han blef plockad.
Ty det satt både uppe på nationslokalen och på schweitzerierna — alltid på bestämda, fasta platser — en hop begåfvade personer, som lefde af att plocka ungdomen — icke för pengar, utan för de glänsande fjädrar, som växte på de bästa bland dem.
Det var öfverlägsna andar, som kände till allt och hade varit med om det allra mesta; det fans ingenting i himlen eller på jorden, som de ej hade omsatt i en qvickhet; och då Abraham ett års tid hade haft den äran att ha sin fasta, bestämda plats bland dem, var också han i stånd till att skratta åt allt, själfgod, intresselös, blaserad, plockad.
Han öfvergick då till sällskapslifvet, gjorde mycken lycka och blef snart förlofvad med en dotter till assessor Meinhardt.
