Då Morten blifvit gift, hyrde han en liten anspråkslös våning i närheten af sin fars hus, så att de litet emellan sprungo öfver gatan och åto middag hos de gamla. Hans hustrus förmögenhet var nedlagd i fartygsandelar och dylikt i hennes födelsestad Kragerö; men Morten ville ej drifva handel och drog pengarna till sig.
Fru Kruse hade gladt sig så mycket åt att få de unga så nära, kanske alltför mycket, tänkte hon sedan; man skall inte glädja sig för mycket åt någonting, ty då blir man så lätt besviken.
Var hon besviken? Långt derifrån! Fru Kruse skulle ha blygts, om man hade nämt något sådant; nej, men det var bara så besynnerligt.
Morten var ju prest, sträng och allvarlig; och Fredrikke — ja, hon var visst så söt och snäll som dagen är lång för dem, som tyckte om henne; men hon var verkligen för gammal för fru Kruse; ungdomen skall väl vara ung, tyckte frun.
Och så var det en sak till: hon måste medge, att de unga förstodo sig på att hushålla vida mera ekonomiskt än hon och hennes man någonsin hade gjort, till och med då det var smått för dem under de första åren.
