väntar hvarje år en ofantlig vinst; hittills har det endast gått upp till sex procent.»
»Sex och en half», rättade fadern.
»Ja, men då afsattes nästan ingenting till reservfond.»
»Åh, en man som professor Lövdahl är så god som en reservfond.»
»Tycker inte Peder, att sex procent är en ganska vacker ränta? — Vet du. många ställen, der man får mera?» — Mortens ton mot brodern var alltid litet krigisk.
»Räntan är ganska bra, men det fins ingen garanti för —»
»Garanti!» afbröt den gamle; »vi ha ju både professorn och bankdirektör Christensen.»
»Ja, Christensen, han är då med öfver allt, så att det kan väl inte räcka till så fasligt stor garanti på hvart ställe; men hvem kan öfver hufvud garantera, att inte produkterna gå ner, så att fabriken går med förlust, måste dra in hela kapitalet och så ändå inte kan reda sig — hvem ansvarar för det?»
»Det är ju dumt prat, Peder! Vi veta ju alla, att hvarje menskligt företag är underkastadt lyckans vexlingar — eller hvad jag ville säga, försynens; men när det fins urskiljning och försigtighet hos styrelsen, så är ett företag som Fortuna, rent menskligt taladt,
