ganska bra betryggadt. Man har ju allmänt förtroende till professor Lövdahl?»
»Ja, det är en stor man», utbrast Jörgen Kruse och lade knif och gaffel ifrån sig; »han kan få allting till att gå, hvad det än må vara; dessutom är han ofantligt rik.»
»Jag undrar, hvarför den mannen lånar pengar?» sade Peder.
»Lånar han pengar?» frågade begge de andra.
»Ja, jag har haft flere klienter, som ha talat om för mig, att de ha lånat Carsten Löfdahl pengar mot hans blotta qvitto.»
»Hvad var det för slags folk?»
»Småfolk, som ha lagt ihop litet.»
»Ja, då kan jag förstå det», menade Jörgen; »det är sådana stackare, som inte ega tillräckligt kapital att lefva af, och så är Lövdahl nog beskedlig att ta deras skillingar och sätta in dem i sin affär, som det kallas; och så betalar han dem ofta en ränta af sex à sju procent.»
»Hvad behagas», utropade Morten, »sade du sex à sju procent.»
»Ja, hvad vet jag?» svarade den gamle; »men det vore just likt professorn att utöfva välgörenhet på det sättet. Ty visserligen förtjänar han glupskt själf, men han är en af dem,
