Sida:Fortuna.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


V.

Abraham hemtade sig efter hand många korgar hos Grete Steffensen, tills de blefvo så bekanta med hvarandra, att intet svepskäl behöfdes för ett besök.

Hon drog honom på ett underligt sätt med en blid, stilla makt, som det aldrig kunde falla honom in att stå emot.

Och den gamle var i själfva verket intressant, när man vande sig vid honom; Abraham återfann många af de moderna åsigter, som han själf gick och bar på, i de besynnerliga, hånfulla tal, Steffensen brukade hålla.

Men det var i synnerhet, när den tanken började röra sig hos Abraham, att det var något på tok med honom, att det var ett fel i hans lif, något ihåligt i den lycka, som alltid hade följt honom, eller när det tog ännu värre form och han krökte sig inför två oundkomliga