Sida:Fortuna.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
60

ögon, då var det helst som han smög sig in i det lilla huset i svängen, der vägen vek af från fabriken, satte sig tätt intill Grete, tog en af, hennes små magra händer och lade den på sitt ansigte för att hon skulle låta fingrarna glida öfver hans drag och tala om för honom, hvad hon tänkte på.

Hon satt och småpratade med honom, medan hon arbetade, och då fans det i hennes ansigte intet af det hånfulla och bittra, som kom fram, när fadern talade. Hon böjde hufvudet och lyssnade till Abrahams stämma, och ett leende låg omkring den fina munnen, så länge han var der.

Hennes förtrolighet hade ej varit svår att vinna för Abraham; allt sedan hon hade hört hans röst första gången, visade hon honom en tillit, som skulle varit otänkbar hos en vanlig ung flicka. Men emedan hon ej kunde se, stördes hon aldrig af någon skugga eller vexling i hans ansigte, och deraf kom det, att hon kunde tala frimodigt och obekymradt om saker, som man eljest glider öfver med en blick eller en liten åtbörd.

Hon var van att höra sakerna nämnas vid sitt rätta namn, och umgänget med den grofkornige fadern hade gifvit henne en naiv