Sida:Fortuna.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
64

»Vet du det, Grete?»

»Du ville hellre ha mig till hustru än den du har.»

»Ja, vet du, det vore kanske bättre», utbrast han bittert.

»Men det går inte an», tillade hon allvarsamt och trefvade sig tillbaka till sin plats.

»Hvarför inte?»

»För det första, derför att du har en, och för det andra, så kan jag inte gifta mig.»

»Hvem säger det?»

»Det har far sagt.»

»Åh, om du finge en man, som du kände bra och tyckte om —»

»Nej, det är inte för mannens skull, det är för barnens; far säger, att när den lille går till spiseln och häller kokande kaffe öfver sig, så kan jag inte se det — åh, jag ser det så tydligt!» — hon höll upp handen för de blinda ögonen — »nej, nej, det går inte an.»

Det var tydligt, att denna bild hade bränt sig in i hennes medvetande och stängde tankarna helt och hållet på detta håll.

Abraham hade blifvit tankfull; han satt och lekte med hennes långa hårflätor; hon böjde sig öfver sitt arbete och sade heller ingenting.

Så sutto de, då Steffensen, kom hem från fabriken klockan sju. Abraham kunde aldrig