Sida:Fortuna.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
63

armarna emot honom; och innan han kunde hindra det, om han för öfrigt hade velat, gled hon ner på hans knä och hviskade honom i örat:

»Eller om du kommer tungsint och trött, för att du inte har det bra, Abraham.»

Solsken lyste in i rummet, det var höst, tidig höst med låg sol, som hittade de låga fönstren och fylde rummet med varmt, gult ljus. Och medan Abraham underligt berusad och halft skamsen försökte låtsa om ingenting för att ej skrämma henne, lade Grete sin kind intill hans och sade, att hon kände, huru solskenet flöt ner öfver henne, och det gjorde så godt.

Han blef plötsligt så oändligt sorgsen, att han kunde ha gråtit, som han satt der och höll henne i sina armar; han hade icke känt det så förr; men i detta ögonblick gick det liksom upp för honom, huru outsägligt bakvändt och meningslöst lifvet var; allt blef honom så klart — så klart och tomt; själf tyckte han sig redan gammal vandra framåt i en allé af missräkningar, och hvad skulle lifvet bringa den stackaren, som smög sig intill honom!

Hon kände genast hans stämning — det gjorde hon alltid.

»I dag är du tungsint, Abraham! Och vet du hvarför?»