Sida:Fortuna.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
69

»Ty du skall veta, mitt barn, att här i landet anses det som en nåd att få lof till att slita ut sig för en betalning, som nätt och jämt håller lifvet uppe och kroppen någorlunda beklädd. Och är man nu nog lycklig att träla för en kapitalist, som inte precist tar lifvet af en och som inte genast för den minsta småsak kastar ut en på gatan, ja, då heter det: fram med frivilliga bidrag, kapitalet vill ha silfverpjeser, thekanna för nit, sockerskål för omtanke, samt för human behandling: gräddsnäcka.»

Han blef afbruten derigenom att någon knackade på dörren; det var fru Gottwald, som inträdde och hälsade. Det var ännu så mycket ljus från den vestliga himlen, der solen gått ner, att man kunde se hvarandra i rummet, och Abraham hälsade litet förläget; det var länge sedan han hade sett henne.

Fru Gottwald använde i sin modeaffär åtskilliga korgarbeten från Grete Steffensen och kom ofta hit ut till henne. Abraham hade mött henne ett par gånger, men undvek henne helst; dels hade han ondt samvete för att han besökte henne så sällan, dels tyckte han aldrig om att träffa personer från staden, då han var hos Grete.

Men han slapp ej i afton; fru Gottwald