Sida:Fortuna.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
70

bad honom rent ut vänta, så att de skulle få sällskap inåt staden.

Han bjöd henne armen, och de gingo ett stycke, begge litet förlägna; slutligen sade hon:

»Ni tittar aldrig mer in till mig, herr kandidat.»

»Kära fru Gottwald, kalla mig då Abraham som i forna dagar.»

»Jag ville så innerligt gerna kalla er som i forna dagar, men ni har blifvit så främmande för mig på sista tiden, jag kan inte längre se er som lille Marius’ vän och afgud, ty det var ni; kommer ni ännu i håg honom?»

»Ja, mycket tydligt», svarade Abraham, »isynnerhet i en liten grå vinterrock med slejf i ryggen.»

»Ack, herre Gud, den har jag ännu qvar; hvad det gör godt att tala med en, som kände honom, och ni är ju nästan den ende.»

Abraham föresatte sig, att han skulle besöka henne oftare; och emellertid hade de hunnit fram till kyrkogården, der fru Gottwald skulle upp till lille Marius’ graf.

Det hade ett par gånger förefallit Abraham, som om hon gjorde ansatser till att säga något, men slog det ur hågen igen; nu, då de skulle skiljas och höllo hvarandras hand, vände hon det vackra, sorgtärda ansigtet upp emot