Sida:Fortuna.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
71

honom med ett ängsligt uttryck i de klara, bruna ögonen.

»Bli inte ond på mig, Abraham! Det är något, som jag måste säga. Grete Steffensen —»

Han gjorde en otålig åtbörd och ville dra handen till sig.

»Nej, nej, så var det inte menadt, käre Abraham! Jag vet, att ni inte är sådan; men ändå — ja, det var bara ett jag ville säga, derför att — derför att jag alltid tycker, att jag har liksom ett slags andel i er för Marius’ skull. Nu skall ni inte vara ond och inte tycka, att jag blandar mig i det, som inte rör mig; mitt lif har varit sådant, att jag tycker, att alla försvarslösa qvinnor röra mig. God natt.»

Abraham fortsatte sin vandring inåt mot staden och tänkte, medan han gick, på sin mor; det var alltid något hos fru Gottwald, som erinrade honom om henne.

Att folk kunde misstro honom i hans förhållande till Grete Steffensen, hade han väl tänkt sig; men det retade honom, att fru Gottwald kunde häntyda på det; och genom dessa nya tankar kom han mera bort från det han hade hört ute hos Steffensen.

Det var mörkt i professorns rum; men